Bristande föräldraskap – ett brott?
I föräldrabalken står det att föräldrar ska ta väl hand om sina barn och sörja för deras omvårdnad. I 6 kap 1§ föräldrabalken står det ”Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god uppfostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.” Vad händer om föräldrarna inte tar hand om sina barn? I många fall händer ingenting utan det måste någonstans ifrån ske en anmälan till socialtjänstförvaltningen om att ett barn far illa. Ett barn har inte någon direkt möjlighet att själv ifrågasätta sin livssituation och sedan förändra densamma. Barn är utlämnade till sina föräldrar oavsett om föräldrarna är varma och omtänksamma eller helt enkelt är elaka och brister i sin omvårdnad.
Idag är det brottsligt att misshandla sina barn, att utsätta sina barn för sexuellt utnyttjande/incest och så vidare. Men vad händer om man struntar i sina barn dvs. att föräldrarna har bristande omvårdnad om sina barn? Vad händer om barnen inte får någon mat? Vad händer om barnen inte har någon värme hemma där man bor? Eller att barnen saknar varma kläder i kylan? Det värsta som kan hända en förälder är att barnet blir omhändertaget av socialtjänstförvaltningen till dess föräldrarna har ”lärt sig” hur man ska vara som förälder. Sedan kommer barnen många gånger tillbaka till sina föräldrars vårdnad. Synsättet ser ut att bygga på en föreställning om att ”barnet” ska motivera föräldern att lära sig hur man ska ta hand om sitt barn. Varför ses barnet som ett föremål? Det är väldigt ovanligt att vuxna människor efter en separation frivilligt skulle vilja flytta tillbaka till en människa som inte bryr sig om dem. Varför förutsätter man att barn vill det? Barn får tycka till i dessa frågor när de är mogna men vem ser till de små barnens situation?
Vilken ställning har barn i den här typen av frågor? Kort sagt så har barn inte mycket till möjlighet att påverka sin egen livssituation. Barn är beroende av sina föräldrar eller förälder eftersom de inte är säkert att det finns någon annan vuxen i deras liv. Barn ”klagar” inte heller gärna till andra på sina föräldrar eftersom de då inte vet vem som ska ta hand om dem och vart de ska bo om föräldrarna blir arga och inte längre ”vill ha” dem. Det är inte lätt för ett barn att förstå att det som föräldrar gör och säger inte alltid är samma saker som andra föräldrar gör och säger. Det är lätt för barn att tro att alla har det likadant som dem har det hemma. De är inte medvetna om att andra barn kan ha föräldrar som bryr sig och värnar om sina barn.
I Sverige saknas en lag som säger att bristande föräldraskap är ett brott. Dock finns det lag om att vanvård av djur leder till rättsliga efterföljder. Borde inte vanvård av barn vara ett brott? Om ett barn är akut dåligt hemma med sina föräldrar och kontakt inte tas med vårdinrättning och barnet sedan dör. Vem är ansvarig? Förstod föräldrarna att barnet var så allvarligt sjuk? Vad avgör? Borde en förälder inte alltid reagera när barnet är allvarligt sjukt t.ex. inte klarar av att gå och hela tiden klagar? Vilket ansvar ingår egentligen i att vara förälder?
Idag finns det många föräldrar som är varma och omtänksamma men det finns också många barn som lever med föräldrar som inte ger sina barn ett varm och omtänksamt hem. När det gäller värme och omtänksamhet är det inte ekonomin som styr utan föräldrarnas personlighet. Barn i familjer med god ekonomi upplever inte alltid värme och omtänksamhet.
Vad skulle man då kunna göra åt den situation som många barn hamnar i? Skulle man inte kunna skapa en lag som gör att föräldrar kan göra sig skyldiga till föräldraskapsbrott? Att brottet kan leda till straffrättsliga följder samt att föräldrarna därmed förlorar sin möjlighet att vara förälder till drabbade barn.
Vad skulle detta kunna leda till? Det leder till att barnen får en starkare ställning dvs. att föräldrar inte kan behandla sina barn hur som helst. Barnen behöver inte heller placeras fram och tillbaka mellan familjehem och sitt eget ”hem” under hela sin uppväxt. Barnen får en möjlighet att veta vart och hur de ska bo och inte hela tiden undra vart de egentligen hör hemma. Biologiska föräldrar kan nästan alltid ha ett visst umgänge med sina barn även om de har förlorat vårdnaden men barnen ska inte vara som ett ”föremål” som man flyttar runt för att vuxna människor ska lära sig hur man tar hand om sin familj. Barnen har rätt till en självständig ställning.
Vad skulle då ett lagstiftande om föräldraskapsbrott kunna få för följdeffekter? Dels att det blir fastslaget en nivå hur föräldrar ska bete sig mot sina barn när det gäller omvårdnad. Barnens utsatta situation lyfts fram och synliggörs. Barn behöver få en starkare ställning i vårt samhälle idag. Att barnen ingår i varje familjs privata sfär påminner om det tidigare resonemanget om att hustrumisshandel och våldtäkt i hemmet var en privat händelse som samhället inte skulle lägga sig i. Man kan faktiskt fråga sig varför barnen fortfarande ”anses” som föräldrarnas ”egendom” när vi vuxna bara har våra barn till låns och föräldraskapet bygger på ett ömsesidigt givande och tagande.
Det skulle också kunna finnas en möjlighet till att människor tar ett ökat ansvar för att inte bli förälder annat än när man är beredd att ta ansvar för ett barn till dess det har fyllt 18/20 år. Människor kan misslyckas i sitt föräldraskap pga. t.ex. alkohol och droger men det finns ingen anledning till att vi ska ställa oss på föräldrarnas sida när det är barnen som, utan möjlighet till eget agerande, ibland hamnar i en svår livssituation i sin egen hemmiljö.
Med hänvisning till vad här anförts yrkar jag
att förbundsstämman med instämmande överlämnar motionen till den moderata riksdagsgruppen med uppdrag att arbeta för att vanvård/bristande omsorg av barn blir ett brott i brottsbalken samt
att förbundsstämman även överlämnar motionen till partistyrelsen och partistämman för att arbetet med barnens rättigheter och livsvillkor skall finnas med i moderaternas partiprogram.
Lollo Lindahl
Brännkyrkamoderaterna